|
|
Pressmeddelande om IT i arbetsliv och samhälle
Hur blir människans situation i den framtida IT-världen? Vilka alternativ finns och vilka olika vägar kan utvecklingen komma att ta? Vad kan – och behöver – göras för att länka utvecklingen i rätta fåror?. Detta var några av de frågor som ett antal experter diskuterade i i rundabordssamtal under ledning av professor Lennart Lennerlöf. Samtalet har sedan resulterat i skriften IT i arbetsliv och samhälle, vilken presenterades i ett seminarium den 21 januari.
Under rubriken Telematik 2001 tar VINNOVA (f d KFB) och Teldok upp frågor som rör vårt framtida IT-samhälle. I ett antal skrifter pekar experter på de förändringar som kan väntas för hushållen och näringslivet i den framtida IT-användningen. Vid ett seminarium den 21 januari 1998 presenterade professor Lennart Lennerlöf rapporten IT i arbetsliv och samhälle. Urban Karlström, VINNOVA (f d KFB)s generaldirektör och Bertil Thorngren, ordförande i TELDOK Redaktionskomtté redogjorde för programmet Telematik 2001.
Skriften IT i arbetsliv och samhälle är frukten av ett rundabordssamtal som leddes av professor Lennart Lennerlöf och där deltagarna alla var personer med kvalificerad erfarenhet av framtidsinriktad forskning och utveckling. Skriften tar upp frågor som: Hur blir människornas situation i den framtida IT-världen? Vilka är möjligheterna att våra efterlevande får uppleva en skön, ny värld – och vilka är riskerna för motsatsen? Och vad kan göras – av oss, av våra politiker och andra beslutsfattare, av alla berörda – för att länka utvecklingen i rätt riktning?
Programmet Telematik 2001, som också presenterades vid seminariet, har tillkommit för studier av tidiga användare och användningsområden som redan i dag kan ge vägledning för beslut och åtgärder som gäller den fortsatta utvecklingen i riktning mot informations- och kunskapssamhället. Inom programmet pågår dels projekt som rör IT och hushållen respektive IT i näringslivet, dels projekt som dokumenterar diskussioner ”för och emot informationssamhället” i lättillgängliga skrifter. Totalt ett dussin rapporter eller småskrifter förväntas bli utgivna under åren 1997–1998.
Några röster från samtalet i Rapport 117
Jag tror, att vi i det här längre perspektivet talar om tiden efter bildskärmen. Bildskärmen är och har varit det stora problemet på många arbetsplatser, men den tillhör en parentes. I varje fall i sitt totala omfång. Jag har en kanadensisk kollega, som med anspelning på ett föråldrat och klumpigt datorspråk har sagt: ”The graphical interface is the Cobol of the next millenium”. Det ligger mycket i det.
Det grafiska gränssnittet, som vi är så fokuserade på idag, tillhör ett teknologiskt stadium, som vi har förhoppningar om att kunna glömma så snart som möjligt. Därmed inte sagt, att bildskärmarna försvinner helt och hållet. Men det blir intressantare med interaktiva miljöer, där vi är omgivna av de allestädes närvarande datorer, som finns inbyggda i tingen. Vi har dem redan i brödrostarna, kanske i kaffekannorna och i allt möjligt. Det nya är, att det är inte bara är vi som kan kommunicera med dem, utan de kan till delar också kommunicera med varandra. Vi talar om wearables och om personliga nätverk och allt vad det nu är för nånting. Mycket av det här är fantasier och science fiction, men mycket innehåller också väldigt intressanta möjligheter, som borde förändra vår syn på teknologin och dess användbarhet.
Lärande är ju ett honnörsord, vi ska alla lära oss. Då lägger vi omedvetet in, att allt lärande leder till nånting positivt. Men så är det ju inte. Vi kan lära oss att bli ”drug addicts”, att bli kriminella, att bli hjälplösa. Och det sista, inlärd hjälplöshet, tror jag är ett viktigt begrepp i det här sammanhanget.
Många människor har vuxit upp i ett samhälle, och då tänker jag kanske mest på arbetslivet men också på t ex skolan, där man har fått lära sig att göra som man blir tillsagd och att det kvalificerade tänkandet och de viktiga åtgärderna sköts av andra. Utan att nu gå in i detalj på den här teorin, så visar forskningen, att man på grund av såna erfarenheter så småningom kan komma att se sig som utlämnad till de krafter som finns omkring en, som styr och ställer både i samhället och med mig som individ. Man passiviseras. Av dessa människor begär vi nu, att de ska bli aktiva och initiativrika, engagera sig i egen kompetensutveckling och ta en verksam del i utveckling av det företag, där de arbetar. Och vi begär, att de ska göra det nu.
Det viktigaste jag har lärt mig i diskussionen det är, att det behövs trygghet i förändringen. Den är helt fundamental.
En klyscha om det arbetsliv vi ser framför oss är, att det förändras väldigt snabbt, att vi måste kunna träda in i ett antal olika yrkesroller under vår livstid. En klyscha i den meningen, att visst är det sant. Men för att kunna klara det, så behöver vi nån form för bastrygghet.
Det är vidare problematiskt i den meningen, att alla kommer inte att kunna vara med och skaffa sig tre, fyra, fem karriärer. Samhället måste också – vi måste också – för dem, som befinner sig i vissa generationer eller i andra utsatta grupper, skapa en bastrygghet i förändringen. Detta är baseline, i någon mening, i det vi diskuterar.
Å ena sidan satsas det gigantiska resurser på utveckling av nya system, där modern informationsteknologi används. Å den andra sidan är, sett ur funktionell och estetisk synvinkel – alltså ur användbarhets– och upplevelsemässig synvinkel – det mesta ganska dåligt eller lämnar mycket övrigt att önska. Nånting som man skulle kunna göra åt det, det är vad jag själv försökte sammanfatta i termen Digitalt Bauhaus. Nämligen att vi kan låta teatern, filmen, litteraturen, musiken, arkitekturen, industridesignen osv spela en helt, helt annan roll i utvecklingen. Det kan ske på olika sätt. Men det skulle t ex kunna ske inom ramen för en strategi, där man medvetet försökte utveckla användbara produkter och tjänster för vanliga människor.
Vi har talat om trygghet, utveckling och förändring. Men det finns ju ett villkor som är avgörande för livslusten, nämligen hoppet. Kanske att trygghet är en bas för hoppet. Hoppet hör ihop med om man för sig själv kan se något positivt i den samhällsutveckling som sker nu.
Vi har gjort konsumentgruppsundersökningar, bl a studerade vi ungdomar. Då visade det sig, att ungdomar som kom från familjer som levt under arbetslöshet etc hade ett oerhört hopp inför framtiden. De ungdomar, som kom från välbärgade familjer, som i princip bara har sett att saker har blivit sämre, de ungdomarna såg mycket mer pessimistiskt på framtiden. Alltså medelklassfamiljer, som har levt under normala förhållanden, men som har sett saker och ting bli sämre. Det här speglar också en farlig trend för Sverige. Vi har haft det bra så länge. Medan i andra nationer, som nu växer till sig lite längre bort i öster, i Asien etc, där finns det ett gigantiskt hopp hos alla ungdomar, som driver dem framåt. Vi får verkligen se upp. Det finns en stor attitydskillnad, som vi måste ta tag i. Där har politikerna en stor uppgift, precis som du säger. Att generera det här hoppet. Att visa, att det är här i Norden det händer, det här man ska vara.
|
